|
Gnats and molded bread.
28/8 2004
35 km:s paddled, (650 km:s in total during 21 days of paddling),
extremely hot day, 15-32 degrees Celsius, no wind at all, we're pitched
our cot on a stony sandbank at N 62 degrees 46'24,5 E 152 degrees
33'37,4, 15 km:s southeast of the settlement of Seimchan.
It's an art to know how to cook dinner in Gnatland in 30 degrees heat.
(Celsius). I will explain how we do it, but first I want to give you
this background:
Today, we left the mountainous region for awhile. The snow-covered and
most spectacular of them, forever, since we have entered a new
ecological region today. The flat, sometimes rolling, but always
gigantic Siberian forest, the taiga. When we leave the settlement of
Seimchan, we will head for an area which is even more remote, untouched
and unknown than the one we've just left. The area we've entered now is
presently dominated by swampland, leaf forests and an enormous amount of
gnats (or no-see-ums as they're called in Canada and Alaska). Mosquitoes
are still with us, but they seem have slowed down, finally. But, the
gnats have arrived instead, millions in numbers, attacking us fiercely
as quick as we get out of the canoe, ready to set camp. We can't even
get away from them inside our cot! Those specially made bug shirts we
have are useless in this case and the repellent we've brought, well,
they seem to like the taste! The only thing we can do, as always, is to
accept reality and show patience. Which is not easy. Especially whilst
trying to enjoy dinner during a heat wave like the one we've been hit
with these last two days.
When we do the fire, we always place so that the wind goes in the
direction of the cot, gnats don't appreciate too much smoke, but then of
course, you need a wind. Which we haven't had these last three days. So,
these last two days of dinners, we've stood very close to the fire, we
two, very close to be able to use the smoke to avoid the gnats. Almost
like Siamese twins, sweating tremendously. I have to add, the we try to
avoid putting up camp in the forest, since that is half suicide, so we
choose barren and stony sandbank. But by doing this, we don't have a
shadow to hide from the blazing sun, therefore we perspire even more.
Still, we stay there next to the fire as long as possible. In general
until we feel close to fainting or fell the smell burning clothes! Or
until we have to go into the forest next to us and look for more wet
firewood to be able to generate more smoke. This we do try avoid as far
as possible, since one gets eaten alive in there! For this reason,
mainly we just stand there, tightly together in front of the fire, in
the smoke, coughing with burning eyes, waiting for the dinner to get
ready. Which takes time, one only using wet firewood. When, eventually,
the dinner is ready, we finish it off far too quickly, and then we dash
of down to the river to do the washing up, then quickly back and inside
the tent. Sweat continues to pour down. The gnats are there also, see
finally, we can't handle there presence and get forced inside our winter
sleeping bags. During a heat wave. The art, folks, is just accept things
the way they are.
What kind of dinner have we had these last two days? Well, since we're
forced to pick up speed to reach the settlement of Zyryanka, 540 km:s
north of here, before the winter ice settles on the river in the
beginning of October, we haven't had any time to put out our fishing
nets overnight and for this reason, our diet consists of tinned Russian
pork and cow. All parts of the animals are squeezed in to these tins.
Fur, eyes, intestines, well, the lot. It keeps for 8 years. It tastes
fairly good and it gives us plenty of fat and energy. We eat it together
with mashed potato or pasta. And bread which gets molder by the day. We
don't through anything away, even though we know the civilization
arrives tomorrow in Seimchan. We know harder times will eventually
arrive, and then it is good to have disciplined oneself to eat
everything. In any case, we cut the worst parts off!
No reports for the coming three days. We look forward to enjoying the
civilization for a few days again and we don't want to offend people in
Seimchan with our technical equipment. We'll be back any day with
in-depth reports from the Siberian civilization in Seimchan! And our
quest to reach Zyryanka in time!
________________________________________________________
35 paddlade km, (65 mil sammanlagt under 21 paddeldagar), extremt het
dag, 15-32 grader, ingen vind alls, vi har slagit upp vår Moskoselkåta
på en stenig sandbank vid N 62 grader 46'24,5 Ö 152 grader 33'37,4, 15
km sydväst om samhället Seimchan.
Det är en konst att äta middag i Knottland i 30 graders värme. Jag skall
strax berätta hur vi gör, men vill först förklara följande bakgrund:
Idag lämnade vi bergen för ett ögonblick. De mest spektakulära, de
alpina och snötäckta, för alltid. Nu börjar vi sakta bege oss in i en
platt taiga- det sibiriska skogslandskapet. Efter Seimchan väntar oss en
helt orörd vildmark på en jättelik yta. Området vi befinner oss i just
nu domineras av vattensjuka marker, mycket lövskog och till följd av
detta oerhört mycket knott. Myggen finns kvar, men har avtagit
dramatiskt. I stället finns det miljoner osynliga knott som vi inte ens
kan fly undan inne i tältet. Våra specialinförskaffade insektsskjortor
funkar inte och myggmedlet frodas de av. Så egentligen är det bara att
stå ut. Det är inte lätt. Svårast är det under middagen samtidigt som
det är så hett som det varit under de senaste 2 dagarna.
Vi försöker göra elden så att röken går mot tältet, men då krävs vind.
De har vi haft dåligt de sista tre dagarna. Och rök är det enda som rår
på knotten. Så de sista två dagarna har vi stått ihopträngda runt elden
som två siamesiska tvillingar och svettats kopiöst i hettan. Det skall
också tilläggas att vi undviker att slå läger där det finns lövskog, så
i regel väljer vi helt kala stenbankar, men då finns i stället ingen
skugga från solen. Därför detta svettande, som pågår fram till att det
blir olidligt att stå så nära elden. Eller att det luktar bränt av
byxorna. Eller att vi behöver hitta sur ved för att få rök, men
problem,t då är att då tvingas någon av oss att gå in i lövskogen. Och
det undviker vi, för där äts man levande av knotten. Så då står vi bara
där, hostande i röken, med svidande ögon och väntar på att maten skall
bli klar. Det tar sin tid, när vi bara vill att veden skall röka. När
middagen till slut är klar, kastar vi i oss den, gör så en kort rusning
ned till vattnet för disk, snabbt tillbaka och in i tältet. För fortsatt
svettning och umgänge med så många knott att vi till slut tvingas in i
vintersovsäckarna. I 20 plusgrader. Konsten är att stå ut.
Vad äter vi just nu? Nu när vår fart ökat på grund av att vi måste hinna
till Zyryanka, 54 mil norröver, innan vintern och isen anländer i början
av oktober, så hinner vi inte lägga ut nät om kvällarna och lever därför
just nu mest på rysk burkmat. Ko- och gris. Nedmalt med päls, ögon,
vener och hela köret. 8 års hållbarhet. Smakar skapligt bra och ger
mycket fett och energi. Vi äter det kallt med mos eller pasta. Och ett
alltmer mögligt bröd. Vi kastar inget. Även om vi vet att vi anländer
till civilisationen i Seimchan imorgon. Vi vet att det kommer hårdare
tider och då är det bra att ha lärt sig äta mögligt bröd. Dessutom skär
vi bort de värsta bitarna.
Nu blir det inga rapporter på tre dagar. Vi ser fram emot att träffa
folk igen och vill inte irritera dem med vår teknik och rikedom. Vi
återkommer snart med fyllande rapporter från civilisationen och den
svåra utmaningen att nå fram till Zyryanka i tid.
|
)
